Tidslinje

 I de jordeböcker som i mitten på 1500-talet upprättades av kronan finns öarna i Askims härad, Älvsborgs län med från första början. Exempelvis framgår av utdrag från 1550 års jordebok hur länsmannen för öarna  samt  bönderna Börje, Gunnar, Sven och Lars jämte den skatt var och en av dem har att betala är antecknade för fem skattehemman på Brännö.   

En Jordebok är en förteckning över jordegendomar som främst användes till underlag för beskattning. I jordeböckerna infördes uppgifter om gårdens läge, storlek, avkastning samt ägarens namn med mera. 

15 maj 1660 omnämns Känsö särskilt i en köpehandling rörande en halv gård på Brännö. I köpehandlingen daterad 15 maj 1660 framgår att Lars Jonsson Kinbo och Anders Nilsson den 15 maj 1660 inköpt varsin halvparet av halva "Joen Nilssons gård på Brännö, med alla the wilckor och lägenheter i hus, jord, åker och äng, fiskevatten, holmar öijer, skär och wijkar, i synnerhet Kiensön..."

 

Säljare var enligt fastebrevet Marten Ancharhielm den yngre och den halva gården var ett arv efter morfadern, amiral Mårten Thiesen Anckarhielm.  Denne hade 1644 haft befälet över den av Louis De Geer för Sveriges räkning inhyrda flottan från Holland. Han gick sedermera i svensk tjänst, blev amiral för Göteborgs eskader och adlades. Enligt donations brev 1647 tillerkändes han av drottning Christina som pension (=lön)  på Norrköpings besluts villkor räntan (skatten) från stora markområden i Askims härad, bl.a. från hemmanen i Brännö by. ”Norrköpings beslut” innebar inte att han fick äganderätten till hemmanen, han fick enbart uppbära räntan (=skatten) därifrån. Men - efter vad fastebrevet upplyser - hade den halva Joen Nilssons gård tillfallit amiralen ”genom skattevrak, innestående Räst och utlagor.”

 

Ett fastebrev motsvarar ett officiellt intyg på att ett köp eller byte av jord blivit genom lagfart stadfäst av den underrätt (häradsrätt, rådstugerätt) inom vars jurisdiktion jorden var belägen.

År 1770 byggde staten en karantänsstation på Känsö. Då protesterade Brännöborna. Känsö är en av Brännö hemmans utholmar, men har nu använts av kronan för karantän. Brännöborna klagar därför först hos landshövdingen. De begär ersättning för skada och förlorad skörd och vill efter karantänens upphörande återfå sin holme.

Ärendet kommer till kommers- och kammarkollegierna, som i resolution 1771-11-25 fastslår:

• att Brännö består av 5 hemman eller 4½ hemmantal skatte, en skattenatur som de - enligt jordeböckerna - ägt sedan urminnes tider och

• att Känsö - enligt uppvisat fastebrev av den 15 maj 1660 - hör till dessa hemman

Till följd härav beslutar kammar kollegierna att:

• att Brännöborna skall få ersättning av Kronan för liden förlust och

• att de skall återfå Känsö, när karantänen upphör

Kommentar: I resolutionen omnämnda fastebrevet, som rör köp av en halv gård, uppräknas vissa  utholmar bl.a. särskilt Känsö.

Med anledning av kollegiernas resolution anmodade landshövdingen i Göteborgs och Bohuslän Domhavanden i orten, Häradshövding Niclas Brunjeansson, ”at wederbörligen och lagligen wärdera Brännöboernes skadestånd genom the upbygda Quarantainshusen”.

På instruktion av GeneralMajoren och landshövding And: Rud: Rietz inställde sig den 5 augusti 1773 Commissionslantmätare J. Åstrand på Känsö holme. Lantmätarens instruktioner innefattade ingen avmätning av hela Känsö holme utan avsikten var att han skulle ” afmäta the på samma Holme till Höwäxt tjänlige Ställen”. Brännöborna begärde emellertid under förrättningens gång att en fullständig avmätning skulle genomföras. Lantmätare Åstrand fann deras begäran rimlig och genomförde därför en avmätning av hela Känsö holme trots landshövdingens instruktioner.

I november 1772 blir karantänen indragen men de uppbyggda husen lämnades kvar.

Den 1:e oktober 1775 hyr Tengberg för 25 Daler silvermynt per år (4 riksdaler specie/år) av Brännöborna den mark - den s.k. ”Tomten” eller ”Tomtplatsen” - där den nu f.d karantänsanläggningen var belägen ”platsen på Känsö där karantänshusen står med manhus, källare och magasin, ett område räknat från övre källarekanten, efter bergen på båda sidor i såväl öster som väster, åt nordost och ner till sjön”

Den 21 oktober 1794 upprättas ytterligare ett avtal om arrende med Brännöborna, denna gång med handelsmannen Adam Gavin. Han arrenderar på 50 år hela holmen Känsö, förutom två bränntorvmossar, som förbehålles av Brännöborna. Dessa förbinder sig att dels ansvara för skatter och andra avgifter, som åtföljer holmen dels - för den händelse kontraktet upphävs - ersätta alla förbättringar som nedlagts på Känsö och därjämte kontant betala 50 Riksdaler.

Den 5 april 1802 infann sig lantmätaren J.L. Gryzander på Sillsalteri och Trankokeriverket Känsön för att på Kungl. Maj:ts vägnar upprätta en karta och en fullständig beskrivning över anläggningen. Gryzander tillsammans med kronobefallningsmannen Johan Grönvall skulle undersöka om anläggningen gick att använda som karantänsanläggning. Av kartan framgår den s.k. tomten eller tomtplatsens belägenhet. Av en husförhörslängd från 1799 framgår det att det nu finns nio åretruntboende personer på Känsö.

.

Den 11 juli 1803 beslutar Kongl. Maj:t att Känsö skall arrenderas i andra hand till Kronans fulla disposition, utan någon rättighet för Gavin för 400 Rdr Riksgälds sedlar. Av beslutet framgår att de tidigare karantänshusen från 1770 blivit försålda på öppen auktion i april 1775. Av samma beslut framgår även att platsen är en under Brännö hemman lydande tillhörighet samt att densamma blivit år 1794 på 50 års arrende blivit upplåten åt handlanden i Götheborg Adam Gavin.

Den 18 november 1803 avtalade staten med handlanden Adam Gavin om ett arrenderade   – i andra hand – av Känsö holme. Avtalet belöpte på 40 år räknat från 1 maj 1804 fram till återstoden av dennes egen arrendetid eller till 1844.

Inför tillträdet den 1 maj 1804 företogs så en besiktning av anläggning den 30 april 1804. Där finns nu byggnader för bostäder och hus för att salta sill och koka tran i. Där finns bryggor, träplaner och grumsedamm och ett flertal personer är permanent bosatta på ön. Man gör genast de förändringar som behövs för att anläggningen skall kunna användas för karantän. Men inrättningen är nu menad att bli bestående för framtiden.

År 1805 kallades Brännöborna till två sammanträden, där staten framförde krav om att få köpa Känsö. När Brännöborna vid sammanträdet den 23 april 1805 förklarade att de ville ”undvika allt tvångsmål till försäljning” underrättades de av karaktänskommissionen att Känsö ”såsom för Kongl. Maj:t och Kronan oumbärlig, utan hinder skulle komma att antingen köpas eller utbytas mot annan egendom” …

Vid sammanträdet 14 dagar senare, den 7 maj 1805, inställde sig fyra stycken Brännöbor som ”å egne och övriga grannarnas vägnar ingav en av dem samtliga undertecknad skrift” vari de förklarade att de ”varken vilja sälja eller utbyta egendomen utan anhöll att deras hemman däremot skulle förmedlas(skattesänkas) från 4½ till 3½ hemman, vilket de hellre önskade än att erhålla någon betalning”. 

Denna anhållan om skattesänkning synes tveklöst ha tillkommit med anledning av statens disposition av Känsö och därav Brännö hemmansbors föranledda inkomstbortfall.

Den 10 april 1812 är Brännöborna - efter sju år av tystnad om saken - åter kallade till förhandling angående kronans förvärv av Känsö.

Landshövding von Rosen, som är ordförande i karantänskommissionen, jämte sju namngivna Brännöbor är enligt protokollet de enda närvarande. De sistnämnda uppges i protokollet lämna följande medgivanden:

• att eftersom det förut varit tal om att överlåta Känsö till Kronan mot förmedling av hemmanen, de nu inte kan återkalla ett sådant projekt,
• att de efter förmedlingen ändå vilja fullgöra vissa skyldigheter, såsom lotsningen, båtsmanshållet, vägröjningen etc. efter oförmedlat hemmantal
• att de således är nöjda med dessa villkor under förutsättning
• att kronan håller dem skadeslösa gentemot Gavin, som de förbundit sig till kontant ersättning - i händelse av att de bryter sitt kontrakt med honom

Kommentar: Protokollet är inte undertecknat av vare sig de sju Brännöborna eller landshövding von Rosen och torde därmed inte kunna betecknas som ett avtal mellan två parter. Icke desto mindre företes detta protokoll såsom åtkomsthandling för kronan när karantänskommissionen ett drygt kvartssekel senare, år 1838, söker lagfart vid Askims häradsrätt för Känsö. Det godkännes dock inte av rätten – se nedan.
Det som ”det förut varit tal om” (punkt 1) syftar rimligtvis på innehållet i Brännöbornas skrivelse år 1805 (se ovan). Men vad som här återges om överlåtelse till kronan står i dålig överensstämmelse med innehållet i nämnda skrivelse, där Brännöborna tvärtom säger sig varken vilja sälja eller byta bort sin egendom.

 

Den 21 april 1813 beslutar K.Maj:t att Brännö hemman skall förmedlas från 4½ till 3½ hemman och lämnar en instruktion till Kammar och Commerskollegium om att förvärva Känsö till kronan på de grunder som angetts i protokollet från 1812-04-10. 

Det ankom därefter inte på Kungl. Maj:t att godkänna köpet utan det var rättsinstansernas uppgift. Att nämnda protokoll och Kungl. Maj:ts brev 1813-01-21 inte inneburit en överlåtelse av Känsö på sätt jordabalken vid denna tidpunkt krävde kom senare att fastställas av såväl Askims häradsrätt, hovrätten som högsta domstolen under åren 1838-1843.

 

Jordavsöndring var ej tillåten vid denna tidpunkt, enl. 1734 års lag, JB, 4.kap., 9.§,: ”Ej må then, som å skattskyldig jord sitter, genom kiöp, skifte, eler å annat sätt, något söndra och minska af thet, som thertil med rätta hörer; giör thet någor; ware ogildt.” Innehållet i denna § ändrad först genom kgl. förordning 1827-12-19, ang. Hemmans-klyfning, samt Afsöndring af jord.

 På grundval av regeringsbeslutet 1813-01-21 fattade Kammarkollegiet den 1 december 1815 beslut om en förmedling av Brännö hemman från 4½ till 3½ mantal.

Hur mycket pengar fick nu Brännöborna i skattesänkning genom denna förmedling? Av 1811 års jordebok framgår att de fem skattehemmanen på Brännö år 1811 betalade en sammanlagd ränta (jordeboksränta + mantalsränta) på 47 riksdaler 33 skillingar 3 runstycken specie. Av 1825 års jordebok framgår att den sammanlagda räntan (jordeboksränta + mantalsränta) genom förmedlingen 1815 blivit nedsatta till 39 riksdaler 33 skillingar specie. Brännö hemmansägare hade alltså genom denna förmedling tillsammans fått en sänkning av skatten med 8 Riksdaler specie och 3 runstycken per år.

Denna summa på 8 riksdaler specie och 3 runstycken skall jämföras med den avkastning från Känsö Holme som Brännö hemman förlorade. I värderingarna från år 1772 och 1773 hade enbart torvskörden värderats till 33 riksdaler specie/år. Höskörden hade värderats till 24 riksdaler specie/år och betesmarken till lika mycket. De båda arrendeavtalen med Gavin gav hemmansägarna på Brännö en inkomst på 38 riksdaler specie/år. Efter år 1838 då arrendeinkomsterna från Gavin upphörde tappade Brännö hemmansägare inkomster på minst 72 riksdaler specie/år (arrendeinkomster +torvskörd) medan förmedlingen även fortsättningsvis enbart utgjorde 8 riksdaler specie/år.

Mellan åren 1804 och 1900, varefter grundskattesystemet avskaffades och all ”ersättning” upphörde, förlorade Brännö hemmansägare sammanlagt en avkastning från Känsö holme på ca. 5 500 riksdaler specie. Från år 1816 utgick till Brännö hemmansägare totalt en skattesänkning på ca. 670 riksdaler specie. Brännö hemmansägare fick alltså under perioden trots skattesänkningen och på grund av förlorade inkomster från Känsö en kraftig minskning av sin nettoavkastning av sina hemmansdelar. Fastigheternas värde på Brännö (hemmansdelarna) torde därför ha minskat avsevärt genom att deras nettoinkomster minskat i betydande omfattning.

1817-05-20 Sara Gavin till Karantänskommissionen

1837-08-22 Lagman Per Stenberg å sterbuset vägnar

Staten ansåg efter 1815 års förmedling att man var ägare till Känsö holme, Brännöbornas arrendator, dödsboet efter handlanden Adam Gawin, vägrade däremot att erkänna staten som ägare. För att försvara sin besittningsrätt fortsatte dödsboet efter Gawin att betala sin arrendeavgift på 38 riksdaler specie/år enligt arrendeavtalet till Brännöborna fram till år 1838.

 

Karantänskommissionen hade däremot önskemål om att bland annat riva Trankokeriet på ön och tillställde därför dösboet efter handlanen Gavin ett syne och värderingsinstrument samt ett protokoll att yttra sig över. Sara Gavin återkoppar i skrivelse 1817-05-20:

"Ehuru, då Kongl. Quarantaines Commissionen icke är någon hwarken executiv- eller domare-magt då såwäl stärbhusets Contract med dåwarande ägarna af Känsö, som Kronans Contract med stärbhuset, medföra laga kraft under den tid de aftalta blifwit, sedan stärbhuset å sin sida obrottsligen hollit hwad deri föreskrifwes, och således icke förwerkat hwad det derigenom af den ena eller andra sig betingat, som, hwad stärbhusets byggnader å Ön beträffar, är att efter arrende tidens förlopp återfå dessa Byggnader i sådant skick de till Kongl. Maj:ts och Kronans benyttjande öfwerlämnade blifwit," samt i bilagan därtill: "

Saken är allmän, och någon enskild uppoffring måste således icke komma i fråga."

 

Kronan ställs inför valet att antingen återställa anläggningen i det skick den mottagits eller betala ersättning till sterbhuset med 10.000 rdr bco. Denna ersättning avses utgå mot att sterbhuset avstår ifrån alla anspråk på Känsö och återlämnande av sillsalterianläggningen i lika stånd som den mottagits, vilket avtalats i arrendekontraktet 1803. I juli 1838 är affären klar och kronan får betala 8.000 Rdr Bco för de gamla husen och för åtkomsten till mark, som Kronan menar sig ha förvärvat.

 

1838 Askims Härads rätt

1839 Göta Hovrätt

1843 Högsta Domstolen

Den 20 oktober 1838 söker Kronan lagfart vid Askims Häradsrätt för karantänsplatsen Känsö.  Som stöd för ansökan inlämnas ett Länsstyrelsens protokoll 10 april 1812 jämte K. Maj:ts beslut om förmedling av Brännö hemman 1813 samt köpehandlingen 1838-07-26 gällande husen efter Sterbhuset handlanden Adam Gavin.

 

Den 10 november 1838 förklarar Askims häradsrätt att den sökta lagfarten ej kan beviljas, eftersom det bland de företedda handlingarna saknas

• Överlåtelsehandling för Känsö, så upprättad och bevittnad som jordabalken 1 kap. 2§  föreskriver, s a m t
• Åtkomsthandlingar för Brännöborna, som berättiga till överlåtelsen.

 

Häradsrättens utslag överklagas såväl i hovrätten som i Högsta domstolen, men fastställes av hovrätten den 2 juli 1839 och av Högsta domstolen den 24 augusti 1843.

Den 7 december 1843 är Brännöborna kallade till Känsö. Där föreläggs dem en handling för underskrift, ett köpebrev daterat samma dag, med innehåll att de står fast vid den överenskommelse om överlåtelse av Känsö till kronan, som träffats enl. länsstyrelsens protokoll den 10 april 1812.

Som ledning vid insamlandet av underskrifter användes en ”Förteckning öfver åboerne å Brännö hemman”,upprättad i Götheborgs Fögderis Häradsskrivare Contor den 27 October 1843.

 

Efter försök att fullständiga 1843 års överlåtelsehandling, överlämnades den till Karantänskommissionen genom skrivelse från karantänschefen Hallström daterad den 2 januari 1845med kommentaren ”så kompletterade som jag kunnat erhålla”. 

Av uttrycket kan man förstå att 1843 års handling inte var komplett. Härutöver skriver karantänschefen i sin skrift att, 

”… Äfvenledes åtföljer en afskrift utur Jordeboken å persedel uträkningen å de mantal och Räntor hvartill Kongl. Kammar Collegium d. 1 December 1815 fastställdt Brännö hemmanen……. angående öfverlåtelsen till Kongl. Maj:t och Kronan af Känsö, hvilken tyckes utvisa, att Känsön genom Kongl. Maj:ts Nådiga Bref af d. 21 Januari 1813 genom Brännö Hemmanens förmedling återgådt till sin genuina natur, Krono, och således utan vidare Lagfart är Kongl. Maj:t och Kronan för everdeliga tider tillhörig.”

Karantänskommissionen var uppenbarligen av uppfattningen att man aldrig skulle kunna få fram en fullständig överlåtelsehandling med erforderliga åtkomsthandlingar för överlåtarna och  ifrågasatte därför om inte Känsö redan genom förmedlingen den 1 december 1815 skulle ha "återgått" till jordenatur krono och därmed automatiskt genom verkställd förmedling utan vidare lagfart kommit att tillhöra kronan.

 

Kommentar:  Enligt då gällande lagstiftning krävdes det inte och var heller inte möjligt - i motsats till vad som gällde för så kallad skattejord - för  Kronan att få lagfart på s.k. kronojord då sådan jord genom t. ex. förmedling återgick till Kronan. 

Efter försök till komplettering av handlingen under drygt ett års tid, översänds densamma till Kgl. Maj:t den 25 januari 1845. Samtidigt hemställde kommissionen om besked huruvida inte kronans äganderätt till Känsö oavsett de åtgärder som vidtagits i ärendet var tillräckligt tryggad utan lagfart med hänsyn till att Känsö genom gjord förmedling återgått till att bli s.k. kronojord. I medföljande skrivelse påstår Karantänskommissionen att Brännöborna saknar åtkomsthandlingar för sina hemmansdelar!

 

Kommentar: Denna anmälan från karantänskommissionen föranleder en anteckning i jordeboken (se nedan den 20 aug. 1846)

För att få ett auktoritativt utlåtande över rättsförhållandet vände sig Kungl.Majt den 5 februari 1845 till Kammarkollegiet.

Inför Kammarkollegiets beslut,1845-07-28, yttrade referenten inledningsvis (se andra stycket på sidan 2) att om Känsö ursprungligen hade varit s.k. kronojord hade lagfart inte krävts eller ens kunnat meddelas. Referenten konstaterar dock att Känsö kommit i kronans ägo först genom 1843 års handling, vars riktighet var föremål för prövning i det då aktuella ärendet, och var således inte dessförinnan av krononatur. Härav drar referenten slutsatsen att kronans förvärv av Känsö både kräver och kan underkastas alla formaliteter som föreskrivs i lag i samband med överlåtelse av mark. Referenten konstaterar också att han inte hyser någon tvekan om att Brännöborna så länge kronan inte fått lagfart på Känsö kan göra anspråk på Känsö. Referenten klargör vidare att han inser de svårigheter som föreligger för kronan att få till stånd en sådan lagfart med hänsyn till det stora antalet delägare som fanns i Brännö hemman . Referenten föreslår därför en åtgärd som skulle kunna underlätta en överföring av Känsö till kronan nämligen att  Känsö skiftades ut till en eller några delägare och att denne/dessa härefter formellt överlät  Känsö till kronan. Dessutom konstaterar referenten att Känsö inte var kartlagd och att även detta förhållande utgjorde ett absolut hinder för kronan att få lagfart. Avslutningsvis föreslår referenten att föreskriven lantmäteriförrättning – även om någon lagfart slutligen inte kan erhållas – bör genomföras för att fastställa Känsös omfattning liksom att Känsö ursprungligen hört till Brännö hemman. Vidare anför referenten att om det sedan inte skulle lyckas för kronan att få lagfart ”hvilket väl synes vara at befara” så får kronan nöja sig med den förhoppningen att äganderätten skulle uppstå genom hävd.

 

Enligt kammarkollegiets protokoll (tredje stycket) instämde kammarrådet Warberg i referentens uppfattning, varför denna också blev kammarkollegiets beslut.

 

Med anledning av kammarkollegiets beslut har Kungl. Majt genom skrivelse den 25 februari 1846 anbefallt justitiekanslern att uttala sig i frågan.

I utlåtande den 12 juni 1846 förklarar justitiekanslern (se sid 2, tredje stycket) inledningsvis att Känsö varit av skattenatur och endast genom träffat avtal med enskilda personer kommit i kronans ägo varför lagfart krävs för tryggande av kronans äganderätt. Justitiekanslern fastställer också att förutsättningar finns att ansöka om lagfart och att sådan också bör beviljas sedan erforderliga handlingar till stöd för förvärvet införskaffats. Samtidigt har justitiekanslern  noterat möjligheten att eventuellt utnyttja den nytillkomna förordningen den 20 november 1845 (den s.k. expropriationslagen) för det fall Känsö fortsättningsvis skulle begagnas för allmänt behov. Justitiekanslern konstaterar emellertid att en fångeshandling redan upprättats varigenom Känsö överlåtits varför en expropriation inte var möjlig utan att kronan istället bör vidta erforderliga åtgärder för att erhålla lagfart med stöd av 1843 års handling.

 

Sammanfattningsvis kan konstateras att varken karantänschefen, karantänskommissionen, kammarkollegiet eller justitiekanslern varit av uppfattningen att 1843 års handling var komplett så att lagfart skulle kunna beviljas på grundval av denna utan  kompletteringar.

 

Slutligen kan även summeras att såväl kommerskollegium som justitiekanslern konstaterat att kronan för att bestyrka sin äganderätt till Känsö var tvungen att få lagfart på Känsö eftersom Känsö ursprungligen varit av skattenatur.

 

Det kan också konstateras att kronan trots kommerskollegiums och justitiekanslerns utlåtanden aldrig ens försökt att på angivet sätt komplettera 1843 års handling för att därefter ånyo ansöka om erforderlig lagfart. Skälet härför har uppenbarligen varit att såväl karantänschefen, karantänskommissionen som kronan med hänsyn till  tidigare resultatlösa försök bedömt det som utsiktslöst att åstadkomma fullständiga erforderliga överlåtelsehandlingar. Förhållandet innebär med nödvändighet att 1843 års handling inte har utgjort en korrekt fångeshandling varigenom äganderätten till Känsö övergått från Brännöborna till kronan.

Sedan kammarkollegiets och justitiekanslern avgett sina utlåtanden angav Kungl. Majt  i sitt  svar på karantänskommissionens brev den 25 januari 1845 den 12 juni 1846 följande:

"Efter att häröfver hafva inhemtat Kammar Collegii samt Wårt Justitie Canzlers Embetes underdåniga utlåtanden, hafva WI, i förmåga af §1 i Wår Nådiga Förordning den 20 November sistlidna år pröfvat nödigt att Känsö skall för allmänt behof begagnas; I följd hvaraf och då med egarne till Brännö hemman hvartill lägenheten Känsö lydt, skriftlig överenskommelse blifvit träffad angående den godtgörelse, dem borde för lägenhetens afträdande tillgodokomma, och sådan godtgörelse är vorden lemnad genom redan beviljad och verkställd förmedling. Brännö hemmans mantal och ränta, hvarken lagfart å Känsö för befästande af Kronans rättighet dertill, eller bestämmande af någon afgäld till Brännö numera erfordras eller bör komma i fråga; dock skall lägenheten Känsö å Charta affattas, derom I eger föranstalta. Hvilket WI Eder till svar och behörig efterrättelse hvad på Eder ankommer samt till vederbörandes förständigande härmed i Nåder meddele. WI befaller Eder Gud Allsmägtig Nådeligen. – Stockholms Slott den 12 Juni 1846."

 

Förhållandet innebär uppenbarligen att Kungl. Majt agerat i strid mot vad justitiekanslern fastställt, nämligen att expropriationsinstitutet inte kunde utnyttjas i och med att kronan gjorde gällande att Känsö redan förvärvats genom 1843 års handling.

 

Oavsett huruvida Kungl. Majt haft möjlighet att i strid mot justitiekanslerns uppfattning fatta beslut om en expropriation av Känsö har, som tidigare framhållits, detta brev inte inneburit något formellt beslut om expropriation. Något sådant beslut kommer heller aldrig att fattas.Att så inte skett torde vara förhållandevis säkert med hänsyn till de omfattande efterforskningar som gjorts i samband med äganderättsutredningen som genomförts under åren 2003-2009.

Den 20 aug. 1846 anmodas KB i Gbgs o. Bohus län av Kungl. Kammarkollegiet att:
”i anledning av karantänskommissionens underdåniga anmälan. det de åtkomsthandlingar, som skulle styrka vederbörande hemmansinnehavares äganderätt till den från hemmanet Brännö i Frölunda socken och Askims härad avsöndrade och i Kronans ägo numera komne lägenheten Känsö, icke kunnat anskaffas såsom av Domstolen nödige avsedde för den å nämnde lägenhet äskade lagfart, uti Länets Jordebok därom låta införa nödig anteckning.”

 

Kommentar: Karantänskommissionens anmälan synes grunda sig på bristande kunskap och missförstånd från kommissionens sida. Brännöborna har uppepade gånger vid tillfrågan kunnat redogöra för sin lagliga rätt till såväl Känsö som hemmanen i övrigt. Ex.: kommers- och kammarkollegiernas resolution 1771-11-25 och kommissionens protokoll våren 1805 Se ovan

I 1825-års Jordebok återfinns således den anteckning Kammar kollegiet anmodat Kungl. Befallningshavande att införa med en hänvisning till Kammar Kollegie brev av den 20 augusti 1846.

I kompltterande handling till Hovrätten för Västra Sverige, i den pågående äganderättsutredningen, inkom tre Brännöbor 17 januari 2008 med en kompletterande handling. Handligen utgör en ny version bilaga 1 A som inkommit sedan tidigare exklusive därtill bifogade handlingar.

 

I den kompletterande handlingen redogörs för de brister som förekommer i 1843 års köpehandling. Bland annat saknas minst 101 fastighetsägares underskrifter på handlingen. Även Svenska statens namnunderskrift saknas

 

De sistnämnda "bifogade handlingarna" består av en komplett uppsättning åtkomsthandlingar i form av bouppteckningar och lagfartsprotokoll för samtliga Brännö hemmansägare och deras mantalsdelar år 1843 Handlingarna inkom till Hovrätten år 2007 vid den pågående ÄULL-förrättningen, mer än 160 år efter uppraättandet av den s.k. köpehandlingen. För att inte tynga sajten visas här bara en Pdf-fil ur regitret.

1934-05-23 Remissvar angående fridlysning

1934-06-22 Regeringsbeslut Kronopark

1934-08-04 Domänverket avtal om bevakningstjänst

1935-03-30 Försvarsdepartementet-Marinstyrelsen

1935-03-30 Regeringsbeslut, överföring till Marinen

1935-05-28 Länsstyrelsen-Kungl Majt

1935-05-31 Länsstyrelsen-Marinförvaltningen

1935-07-24 Marinförvaltningen- Kungl. Majt

1935-07-24 Marinförvaltningen-Länsstyrelsen

1939-11-10 Regeringsbeslut ang. byggnadsminne

1944-01-01 Regeringsbeslut, tillägg o ändring

1995-06-29 Regeringsbeslut F.S. skyddsföreskrifter

Efter att ha köpt in en liten del Galterhuvud från Brännöborna 1935 exproprierar staten/Fortifikatiosnverket ytterligare markområden1945 på Galterö, Stårholmen och Buskär för "Försvarsändamål". 

Det bedöms som osannolikt att Fortifikationsverket då inte var medveten om bristen på lagfart för Känsö. Det är även lika osannolikt att, med begränsningarna i kringliggande vattenområde, expropriationsföretaget avsåg en skjutfältsverksamhet på sätt som sedermera kommit att framställas i början av 200-talet.

2003 En ny rättsprocess inleds kring äganderätten och lagfarten till Känsö.