Känsö 1770–1852

Känsö — en ö med lång historia

”Känsö karantänsinrättning 1804–1933”, författad av Lars Öberg och utgiven 1968 på Rundqvists boktryckeri, Göteborg, är en krönika över karantänskommissionen i Göteborg och inrättningen på Känsö. Dessa båda institutioners arkiv har använts som källa.

I sitt företal skriver författaren:”Känsö har det okändas lockelse för dem som har sin sommartillvaro på öarna och vattnen i Göteborgs södra skärgård.” 

Det kan tyckas att ön skulle ha dubbel lockelse för dem vilkas förfäder – sedan generationer tillbaka och i egenskap av lagliga ägare - rådde om densamma. Att det för dem skulle kännas än mer angeläget att få kunskap om sin gamla ö och dess historia, främst om:

• hur den under århundraden före statens tillträde tjänade till sina ägares försörjning och överlevnad samt
• när och hur det kom sig, att staten tog över densamma.Innan dess borde kanske ett frågetecken rätas ut,rörande skildringen av kronans förvärv på sid. 47 i ovan nämnda verk:

Det var inte turerna kring förmedlingen av Brännöbornas mantal från 4½ till 3½ som var orsak till att kronan nekades lagfart. Att kronan ej beviljades lagfart – i varken häradsrätten, hovrätten eller högstadomstolen - är helt korrekt, men anledningen därtill formulerades i rättens utslag ordagrant: ”emedan kronan ej företett något överlåtelsebrev, upprättat och bevittnat som Jorda Balken föreskrev.”

Staten var nämligen - som här nedan närmare kommer att beskrivas - vid sin ansökan om lagfart i avsaknad av köpebrev och inlämnade i stället ett protokoll, där det dessutom felaktigt omtalades att Brännöborna förklarat sig vilja avstå Känsö åt kronan mot att deras hemman förmedlades från 4½ till3½ mantal.

-----------------------------

Karantänsstation på Känsö.

I augusti månad år 1770, får man höra talas om pest, som brutit ut i turkiska hamnar och en annan epidemi i Polen. För att förhindra sjukdomarnas spridning till Sverige beslutar myndigheterna om karantän för ankommande fartyg. Fem karantänsplatser skall anordnas i riket, varav en på Känsö i Göteborgs södra skärgård.

Landshövding Taube i Göteborg, får i uppdrag att ordna inrättningen och bygga de hus som behövs efter ritningar, som kommerskollegium låtit utföra. I maj 1771 är anläggningen färdig. Den består av ett tvåvåningshus med bostad för uppsyningsman, traktör och betjäning, en källare och ett magasin för varor som skall renas. En brygga har man också byggt och vid stranden slagit in moringar. 

Känsö är en av de yttre öarna i skärgården. Vattnen runt ön och sunden i närheten erbjuder en trygg och rymlig hamn och de är länge isfria. De ligger nära fritt vatten och nära västra inloppet till Göteborg. Här har i alla tider segelfartyg sökt lä eller legat till ankars för att invänta tjänlig vind.

Känsö fyller alla krav på en lämplig karantänsstation. Ön är obebodd och myndigheterna tycks ta för givet att kronan är ägare till densamma.

Brännöbornas protesterar

Strax norr om Känsö ligger Brännö. Jordeböcker från mitten av 1500-talet visar att där redan då fanns en by om fem gårdar. Gårdar som under generationers gång blivit delade och vid storskifte 1776 redovisas som 27 mindre gårdsbruk.

Byn är ordnad efter sedvanligt mönster, den består av bytomt, inäga och utäga. Bytomten, där all bebyggelse är samlad, är liksom inägan belägen på Brännö. Återstoden av ön utgöres av utäga. Men till utägan hör också vatten, holmar och skär runt huvudön Brännö.

Utägan är oumbärlig för öbornas uppehälle. Den ger möjlighet till jakt och fiske och många av holmarna lämnar tillfälle till bete för kreaturen. De lämnar också skörd i form av hö, torv, ved etc. etc.

Känsö är en av Brännö hemmans utholmar. Men nu har Känsö använts av kronan för karantän o

ch Brännöborna klagar hos landshövdingen. De begär ersättning för skada och förlorad skörd och vill efter karantänens upphörande återfå sin holme.

Ärendet kommer till kommers- och kammarkollegierna, som i resolution 1771-11-25 fastslår:

• att Brännö består av 5 hemman eller 4½ hemmantal skatte, en skattenatur som de - enligt jordeböckerna - ägt sedan urminnes tider och

• att Känsö - enligt uppvisat fastebrev av den 15 maj 1660 - hör till dessa hemman

•  

Till följd härav beslutas:

• att Brännöborna skall få ersättning av Kronan för liden förlust och

• att de skall återfå Känsö, när karantänen upphör

Kommentar: I fastebrevet, som rör köp av en halv gård, uppräknas vissa  utholmar bl.a. Känsö.

Skadan värderas

Med anledning av kollegiernas resolution anmodade landshövdingen i Göteborgs och Bohus län Domhavanden i orten, Häradshövding Niclas Brunjeansson, ”at wederbörligen och lagligen wärdera Brännöboernes skadestånd genom the upbygda Quarantainshusen”.

Den 8 juli 1772 genomfördes därför en laga värdering av Känsö holme för att bestämma storleken på det skadestånd Staten skulle betala till Brännöborna. Värderingen genomfördes av vice häradshövding Hummel jämte nämndemännen Lars Gunnesson i Wästergården och Hans Ericsson i Skintebo. Kronan representerades av Krono befallningsman Jonas Simberg. Brännöborna har så gott som mangrant infunnit sig vid förrättningen. De uppger:

• att karantänshusen på Känsö blivit byggda efter föregången utstakning på deras bästa äng hösten 1770
• att de sedan dess ej kommit till holmen och under förlidet år förlorat all skörd, bestående av bl.a. hö för vinterfoder och torv för bränsle, ej haft tillgång till fiskeställen  och ej kunnat släppa sina kreatur på bete under hösten
• att de för karantänens skull ej kommit åt att nyttja sina ”bekväma ställen till note drägter” vid Känsö holme
•  

​​​​​​​Värderingsmännen värderade den under år 1771 förlorade skörden av hö till 144 Daler silver-mynt (24 riksdaler specie). Höstbetet värderades till lika mycket (144 Daler smt.) och den förlorade torvskörden till 200 Daler silvermynt (33 riksdaler specie). Värderingsmännen ansåg även att Brännöborna skulle ha ersättning för merkostnader under år 1771 på 12 Daler smt. Sammanlagt värderades Brännöbornas förlust för år 1771 till 500 Daler silvermynt. Detta motsvarar ca 83 riksdaler specie/år.

Arealavmätning och värdering den 5 augusti 1773

På instruktion av GeneralMajoren och landshövding And: Rud: Rietz inställde sig den 5 augusti 1773 Commissionslantmätare J. Åstrand på Känsö holme. Commissionslantmätaren hade av landshövdingen fått i uppdrag att, ”afmäta the på samma Holme till Höwäxt tjänlige Ställen och noga utsätta, hwad hö-Sort therå kan bärgas, samt huru mycket thet i Parmetal kan sig belöpa, hwilket, för Kongl. Maj:ts och Kronans säkerhet skall anses nödigt i anseende till then af Brännö hemmans Åboer begärte ärsättning, för tillskyndad skada och saknad afkomst, genom thet att bewärda Holme till Quarantaines Platts blifwit utsedd”…

Landshövdingen var av någon anledning inte nöjd med att höet var uppmätt i stackar utan ville ha det uppmätt i något som kallades Parme-mål. Av förrättningsprotokollet framgår att Brännöborna ställde sig oförstående till förfaringssättet och ville ha höet uppmätt i stackar på det sätt som var brukligt i länet. I protokollet finns därför höet uppmätt i både stackar och parmetal.

Lantmätarens instruktioner innefattade ingen avmätning av hela Känsö holme utan avsikten var att han skulle ” afmäta the på samma Holme till Höwäxt tjänlige Ställen”. Brännöborna begärde under förrättningens gång att en fullständig avmätning skulle genomföras. Lantmätare Åstrand fann deras begäran rimlig och genomförde en avmätning av hela Känsö holme trots landshövdingens instruktioner.

Av förrättningsprotokollet framgår att holmen delats upp i fyra områden: Tomten (2468 kvm), Måssen (12032 kvm o. 0,9 m djup), Betesmarken (471234 kvm) och Ängen (50748 kvm) eller sammanlagt en areal på ca 54 hektar.

Av protokollet framgår att lantmätaren ansåg att ”Kongl. Maj:t och Kronan icke skäligen bör graveras med the för Torfskjörden utsatte Två Hundrade Dahl. smt.” eftersom torvtäkten fanns kvar och var orörd. Däremot ansåg lantmätaren att 1772 års värdering vara för låg. Med tanke på de uppmätta Parme- och stacketalen av hö (55 stackar) samt betesmarkens godhet – ”synes Wärderingen så lindrigt lämpad therå” att han ville ge Brännöborna en särskild ersättning för det område ”Tomten” upptog.

Arrendeavtal och sillsalteri.

I november 1772 blir karantänen indragen. Kronan försäljer husen, som växlar ägare ett flertal gånger Efter att handelsman Tengberg inköpt husen tecknar denne ett arrendekontrakt med Brännöborna.  Den 1:e oktober 1775 hyr Tengberg för 25 Daler silvermynt per år (4 riksdaler specie/år) av Brännöborna den mark - den s.k. ”Tomten” eller ”Tomtplatsen” - där den nu f.d karantänsanläggningen var belägen ”platsen på Känsö där karantänshusen står med manhus, källare och magasin,  ett område räknat från övre källarekanten, efter bergen på båda sidor i såväl öster som väster, åt nordost och ner till sjön”
Avtalet var ett perpetuellt (på obegränsad tid) arrende. Tengberg drev ett sillsalteri och trankokeri, vilket sedermera – jämte arrendeavtalet - övertogs av handlanden Adam Gavin. Övriga delen av Känsö behåller Brännöborna för egen del.

Den 21 oktober 1794 slöt Gavin avtal med Brännöborna om arrende på 50 år av holmen Känsö för ”205 D:r Silfmt eller Trettio Fyra Riksdaler åtta skillingar specie R.G.sedlar” årligen. Brännöborna förbehöll sig dock rätten till avkastningen från den största bränntorvs-mossen på ön. Enligt de båda arrendeavtalen skulle Brännöborna själva ansvara för de ”skatter eller beswär denna Holme åtfölier” Arrendeavtalen gällde endast Känsö holme. Fisket runt holmen berördes inte av arrendeavtalen.

Brännöbornas sammanlagda arrendeinkomst från Gavin var alltså ca 230 Daler silvermynt/år vilket motsvarar ca 38 riksdaler specie/år. Brännöborna hade dessutom intäkter från torvskörden på Två Hundrade Dahl. Smt, som hade undantagits i arrendeavtalen. Mellan åren 1794-1803 hade Brännöborna därför en sammanlagd avkastning på ca.430 Daler smt./år, (ca. 72 riksdaler specie/år.)

Kronan återkommer till Känsö.

Gula febern och Sveriges handel med smittade länder resulterar i att Känsö återigen förordnas som karantänsplats av myndigheterna

1802 års kartering. Den 5 april 1802 infann sig lantmätaren J.L. Gryzander på ”Sillsalteri och Trankokeriwerket Känsön” för att på Kungl. Maj:ts vägnar upprätta en karta och en fullständig beskrivning över anläggningen. Gryzander skulle tillsammans med kronobefallningsman Johan Grönvall undersöka om anläggningen gick att använda som karantänsanläggning. Av kartan framgår den s.k ”Tomten” eller ”Tomtplatsens” belägenhet. Tomten (ca 2500 kvm) var utarrenderad av Brännöborna till handlanden Adam Gavin genom ett perpetuellt arrendeavtal från år 1775. (Den 20 oktober 1838 blev Staten tvingad att inköpa detta perpetuella avtal för 8000 Riksdaler Banco eller 3000 riksdaler specie.)

År 1803 återupptog staten sin karantänsverksamhet på Känsö. Eftersom Brännöborna inte var villiga att överlåta äganderätten blev kronan istället tvungen att arrendera Känsö holme av Gavin. Den 18 november 1803 arrenderar därför kronan Känsö av Gavin under återstoden av Gavins egen arrendetid eller till 1844.  Kronan betalade 400 riksdaler riksgälds/år (100 riksdaler specie/år) till Gavin för detta avtal. När Staten återupptog karantänsverksamheten på Känsö innebar detta att Brännöborna - på grund av risken för smittspridning - utestängdes från ön på samma sätt som ägt rum år 1770. De förlorade därmed omedelbart avkastningen från torvskörden på 33 riksdaler specie/år. Inkomsterna från de båda arrendeavtalen på 38 riksdaler specie/år fick de behålla fram till år 1838. Statens tillträde av Känsö innebar således ingen marginell minskning av Brännöbornas avkastning från Känsö. Avkastningen minskade till nästan hälften utan att någon ersättning utbetalades. Brännöborna hade därför goda skäl att anhålla om en förmedling (nedsättning av fastighetsskatten).

Där finns nu byggnader för bostäder och hus för att salta sill och koka tran i. Där finns bryggor, träplaner och grumsedamm. Det finns även en bofast befolkning på ön.

Man gör genast de förändringar som behövs för att anläggningen skall kunna användas för karantän.

Men inrättningen är nu menad att bli bestående för framtiden. Man planerar därför att uppföra nya och permanenta karantänsbyggnader.

En karantänskommission tillsätts som har sitt säte i Göteborg. Den ges i uppdrag att ombesörja allt som rör landets karantänsväsende. Den får vidsträckta befogenheter, är inte underställd några andra myndigheter utan lyder direkt under K.Maj:t..

Kronans förvärv av Känsö (förmedlingen)

Våren 1805 kallas Brännöborna till förhandling av karantänskommissionen. Enligt protokollet tillfrågas de 4 namngivna öbor som infunnit sig om sin lagliga rätt till ön och om priset för densamma. De får veta att ön är oumbärlig för kronan. Kronan sägs äga fritt anspråk till densamma – ”i anseende till öns natur och beskaffenhet enligt jordebokens föranledande”. Utan hinder skulle ön således komma antingen att köpas eller mot annan egendom att utbytas.

Kommentar: ”enligt jordebokens föranledande” antyder att frånvaron av anteckning i jordeboken om Känsö (liksom om övriga utholmar) möjligen har tolkats som att holmen är av krononatur.

Brännöborna svarar med en skriftlig inlaga, undertecknad av dem samtliga, vari omtalas att handelsmannen Gavin på 50 års tid arrenderar Känsö, vilken således under denna tid icke kan av dem disponeras eller bortsäljas. De förklarar sig därför varken vilja sälja eller utbyta egendomen men anhåller att deras hemman måtte förmedlas från 4½ till 3½.

Landshövding Carpelan skriver därefter till Kungl. Maj:t och anmäler att en överenskommelse blivit träffad med Brännöborna om en överlåtelse av äganderätten till Känsö mot en förmedling av hemmanen.. Känsö holme var nu ”konfiskerad”.

Den 10 april 1812 är Brännöborna - efter sju år av tystnad om saken - åter kallade till förhandling angående kronans förvärv av Känsö. Landshövding von Rosen, som är ordförande i karantänskommissionen, jämte sju namngivna Brännöbor är enligt protokollet de enda närvarande. De sistnämnda uppges i protokollet lämna följande medgivanden:

• att eftersom det förut varit tal om att överlåta Känsö till Kronan mot förmedling av hemmanen, de nu inte kan återkalla ett sådant projekt,
• att de efter förmedlingen ändå vilja fullgöra vissa skyldigheter, såsom lotsningen, båtsmanshållet, vägröjningen etc. efter oförmedlat hemmantal
• att de således är nöjda med dessa villkor under förutsättning
• att kronan håller dem skadeslösa gentemot Gavin, som de förbundit sig till kontant ersättning - i händelse av att de bryter sitt kontrakt med honom

Kommentar: Protokollet är inte undertecknat av vare sig de sju Brännöborna eller landshövding von Rosen och torde därmed inte kunna betecknas som ett avtal mellan två parter. Icke desto mindre företes detta protokoll såsom åtkomsthandling för kronan när karantänskommissionen ett drygt kvartssekel senare, år 1838, söker lagfart vid Askims häradsrätt för Känsö. Det godkännes dock inte av rätten – se nedan.
Det som ”det förut varit tal om” (punkt 1) syftar rimligtvis på innehållet i Brännöbornas skrivelse år 1805 (se ovan). Men vad som här återges om överlåtelse till kronan står i dålig överensstämmelse med innehållet i nämnda skrivelse, där Brännöborna tvärtom säger sig varken vilja sälja eller byta bort sin egendom.

Karantänsinrättningen.

1815 - 1816 beviljas statsanslag för den planerade byggnationen på Känsö.

Den 1 maj 1816 anländer 120 man ur Bohusläns regemente,ett 50-tal civila arbetare engageras, sprängningar och andra arbeten kommer i gång.och under de kommande åren fortsätter byggnationen i oförminskad takt.

Våren 1819 avsynas inrättningen, som nu står färdig med bl.a. magasin, lazarett, och observationssjukhus byggda av tegel och placerade ute i vattnet på var sin konstgjorda ö med vindbryggor emellan. Öarna består av sten, som man först sprängt ur klipporna på Känsö och sedan fyllt i formar tillverkade av stockar och lagda på sjöbotten. Som känningsmärke för Känsö, så att skepparna lätt skall hitta till karantänsinrättningen, har man på öns högsta punkt uppfört ett vackert torn i tegel. Anstalten är Europas modernaste i sitt slag och har kostat 79.875 rdr bco

Sarah Gavin.

Så snart Brännö hemman blivit förmedlade uppträder kronan som ägare till Känsö. Karantänskommissionen anser att sterbhuset efter den numera avlidne Gavin inte längre har någon rätt till tomtplatsen där de gamla husen står. När en av dessa byggnader står i vägen för nybyggnationen blir änkan Gawin tillsagd att ta bort densamma. Men Sarah Gavin svarar

• att både sterbhusets kontrakt med dåvarande ägare av Känsö och kronans kontrakt med sterbhuset medför laga kraft under den tid avtalen gäller
• att sterbhuset å sin sida obrottsligen hållit vad däri föreskrivits
• att sterbhuset, enligt avtalet med kronan, skall återfå sina bortarrenderade byggnader efter arrendetidens slut i samma skick som de blivit överlämnade.

Kronan köper husen på Känsö.

Kronan menar sig ha förvärvat Känsö, men finner att Gavins avtal med å ena sidan kronan å den andra Brännöborna fortfarande gäller. Kronans arrende omfattar hela Känsö men är begränsat i tiden till 1844.

Kronan förhör sig om en förlängning av arrendet, men arvingarna ställer sig helt avvisande. Vad kronan åtagit sig i kontraktet, nämligen att återlämna anläggningen vid arrendetidens slut i samma skick som den mottagits, kommer att stå kronan dyrt.

Den 16 maj 1835 förordnas karantänskommissionen av K.Maj:t att underhandla med Gavins arvingar om att få köpa husen och att få överta Gavins arrende med Brännöborna. Förhandlingarna är hårda. Kronan ställs inför valet att antingen återställa anläggningen i det skick den mottagits eller betala ersättning till sterbhuset med 10.000 rdr bco. Till slut låter man ändå pruta med sig.

I augusti 1838 är affären klar och kronan får betala 8.000 Rdr Bco för de gamla husen och för åtkomsten till mark, som Kronan menar sig ha förvärvat.

Kronan söker lagfart för Känsö och avvisas i tre rättsinstanse  under åren 1838-1843

Den 20 oktober 1838 söker Kronan lagfart vid Askims Häradsrätt för karantänsplatsen Känsö.

Som stöd för ansökan inlämnas länsstyrelsens protokoll 10 april 1812 jämte K. Maj:ts beslut om förmedling av Brännö hemman 1813

Den 10 november 1838 förklarar Askims häradsrätt att den sökta lagfarten ej kan beviljas, eftersom det bland de företedda handlingarna saknas

• Överlåtelsehandling för Känsö, så upprättad och bevittnad som jordabalken 1 kap. 2§ föreskriver, samt
• Åtkomsthandlingar för Brännöborna, som berättiga till överlåtelsen.
• Häradsrättens utslag överklagas såväl i hovrätten som i Högsta domstolen, men fastställes av hovrätten den 2 juli 1839 och av Högsta domstolen den 24 augusti 1843.

Köpehandlingar upprättas 1843-1845

Sedan karantänskommissionen 3 ggr fått avslag på sin ansökan om lagfart för Känsö upprättades ett köpebrev. Den 7 december 1843 är Brännöborna kallade till Känsö. Där föreläggs dem en handling för underskrift, ett köpebrev daterat samma dag, med innehåll att de står fast vid en påstådd överenskommelse om överlåtelse av Känsö till kronan, som skulle ha träffats enligt länsstyrelsens protokoll den 10 april 1812.

Som ledning vid insamlandet av underskrifter användes en ”Förteckning öfver åboerne å Brännö hemman", upprättad i Götheborgs Fögderis Häradsskrivare Contor den 27 October 1843. Insamlingen pågick under drygt ett års tid. Som det sedermera kunnat konstateras (se nedan), lyckades man ändock inte få påskrifter från alla ägare. Orsaken härtill synes bland annat vara den, att en inaktuell och även på andra sätt för ändamålet bristfällig lista användes som underlag!

Efter försök till komplettering av handlingen under drygt ett års tid, översänds densamma till Kgl. Maj:t den 23 januari 1845. I en medföljande skrivelse påstås Brännöborna sakna åtkomsthandlingar för sina hemmansdelar! Ett påstående som vid den ÄULL förrättningen som genomförde under åren 2003-2009 visade sig var helt felaktigt.  

Kommentar: Denna anmälan från karantänskommissionen föranleder sedermera en anteckning i jordeboken (se nedan den 20 aug. 1846)

Brännöbornas åtkomsthandlingar återfinns i de skattläggningsinstrument (jordeböckerna) som upprättades under Vasatiden (medeltiden) i mitten av 1540-talet och framåt.

NUTID

frågan om den historiska äganderätten till Känsö har åter aktualiserats. Med utgångspunkt i historiska anspråk från Svenska statens sida har en ny rättsprocess inletts som synes syfta till att ännu ett försök att staten skall bli ägare till den omstridda ön. Frågan har såväl principiell som ekonomisk betydelse när eventuella ersättningsanspråk för inlösen och intrångersättningar skall bestämmas.

Processen

Tidslinje

Domar

Arkiv

Historia

Domstolsbeslut

Historiska handlingar

Kartor

Korrespondens